KÖNG-kandidat nr 3: Emilia Ek

Ålder: 17.

Bor: Matfors.

SMS-rösta: Skicka KÖNG EMILIA till 72072. Du kan bara rösta en gång, det kostar inget och i prispotten för dig som röstar ligger presentkort på 1 000 kr från In:gallerian eller Birsta City.

När Emilia hade det som jobbigast i livet var hon så utåtagerande att familjen ofta fick ta hjälp av polis, ambulans och socialtjänst. Med ADHD, autism, tourette, tvångssyndrom och dyslexi i ryggsäcken så har uppväxten varit tuff. Men livet kan vända på bästa sätt och efter att Emilia lärt sig bli vän med sig själv så kämpar hon sig tillbaka. Hon läser in grundskolebetyg och är på fritiden en mycket engagerad och omtyckt tränare i gymnastik. Samtidigt samlar hon in pengar till forskning om neuropsykiatriska diagnoser och är så öppen med sina egna erfarenheter att hon blir en förebild för unga med samma problematik.

10 frågor till Emilia

Vem är du, Emilia?

– Jag är en tjej som föddes i Östersund, men flyttade till Fränsta när jag bara vara två år och sedan till Sundsvall då jag var tio. Nu har jag precis flyttat ihop med min kille i Matfors. Jag har missat mycket av skolan på grund av flera diagnoser, ADHD, autism, tourette, tvångssyndrom och dyslexi, och kämpar nu på med att läsa upp mina grundskolebetyg. Jag spenderar all min lediga tid i gymnastikhallen eller på gymmet. Jag drömmer om att bli personlig tränare!

En jobbig uppväxt?

– Mycket av det som hänt minns jag inte så bra. Jag vet att min familj haft det kämpigt och att jag när det varit som värst varit utåtagerande och att de fått ringa på hjälp. Polis, ambulans och socialtjänst har varit mycket inkopplade. Mina diagnoser har varit svåra att hantera i skolan också, då jag bland annat haft väldigt svårt att sitta still och koncentrera mig. Alla intryck slukar min energi och då ökar mina tics och tvång. Jag missade också ett år i skolan under perioden jag var på behandlingshem och sedan sjukskriven. Jag kan också ha haft det svårt till exempel med att förstå oskrivna regler, allt som man gör eller säger hemma passar inte att göra tillsammans med andra eller utanför hemmet. Men det har blivit bättre för mig, då jag tränat väldigt mycket på det. Att leva med känslan av att inte passa in har varit jobbigt men nu håller jag på att acceptera mig själv och bli vän med mina diagnoser.

Du är väldigt engagerad i gymnastik för unga, berätta!

– När allt var som mörkast för mig så hittade jag gymnastiken, eller gymnastiken hittade kanske mig. En av mina dåvarande personliga assistenter hade en dotter som var aktiv i Sundsvallsgymnasterna Jaktfalken och där hittade jag hem. Jag började träna då hallen var tom och hoppade sedan in i en ungdomsgrupp. Det var en tuff start, då min sociala fobi gjorde sig påmind och det var svårt att bara säga hej till andra gymnaster, tränare och föräldrar. Men det var också här allt vände, utan gymnastiken vet jag inte om jag orkat. Jag tränade själv gymnastik först, men när jag drog mitt knä ur led och fick problem efteråt så bestämde jag mig för att bli tränare på heltid. Det var fyra år sedan och för min del har det bara blivit mer och mer gymnastik i föreningen sedan dess. Jag har gått väldigt många utbildningar genom gymnastiken och är också utbildad domare inom både kvinnlig och manlig AG (artistisk gymnastik). Här kan jag tacka mina diagnoser, för jag har väldigt lätt att lära in saker jag är intresserad av och i gymnastik är det viktigt att verkligen förstå samt följa övningar och instruktioner exakt och från grunden, vilket är lätt för mig. Däremot har jag svårare att läsa mellan raderna, men det behöver jag inte inom gymnastiken tack och lov. Jag är aktiv i sju eller åtta träningsgrupper i veckan, sex av dem är basgrupper för mindre barn och två av dem är tävlingsgrupper. Dessutom fungerar jag som en slags kontaktperson för alla basgrupper då jag är sektionsansvarig, vilket betyder att jag gör träningsscheman och har kontakt med föräldrar. Förutom gymnastiken är jag också aktiv på StarGym där jag sitter i receptionen, bland annat i Matfors. Under sommaren ska jag gå utbildning hos Sundsvalls simsällskap för att till hösten ha barngrupper i simning.

Funkar det bra med dina diagnoser?

– Jag tycker det. Jag har en väldig hög energi och tycker om att ha många bollar i luften. Med ADHD så kan man ju vara hyperaktiv, och jag blir uttråkad om jag måste sitta still. Nu har jag också utbildat mig för att kunna starta grupper för barn och ungdomar med bland annat NPF-diagnoser och olika typer av rörelsehinder, tillsammans med min mamma. Det är en dröm som går i uppfyllelse! Att få vara med och starta upp något som jag själv saknade och som jag vet att så många skulle må bra av! Redan nu tränar många barn med diagnoser med oss, men jag tror det blir ännu bättre för en del av dem till hösten när vi är igång. Det är ovanligt att idrottsklubbar tänker på att barn med speciellt NPF-diagnoser ska få plats i verksamheten, jag är stolt över att vi kan göra det i Jaktfalken.

Du hjälper din bror en del också?

– Min lillebror som är 7 år gammal har precis som jag flera diagnoser och han tycker om att träna gymnastik, men kan inte delta i en grupp då det dels är för många barn i de ”vanliga” grupperna och då många grupper tränar samtidigt så blir ljudnivån och alla intryck alldeles för jobbigt för honom. Så till hösten kommer han att vara med i våra ”Alla kan gympa-grupper” och han längtar redan. 

Hur har du klarat av allt i livet?

– Jag har haft väldigt mycket hjälp av min mamma. Vi har kämpat tillsammans och har haft hjälp från samhället med allt från personlig assistans, specialskola, bostadsanpassning, färdtjänst och vistelse på behandlingshem. När jag hade det som svårast med mina diagnoser så var jag på boenden och den tiden minns jag inte så bra, men min mamma har hela tiden funnits med mig och stöttat. Det svåraste har varit ensamheten, trots att jag har haft min familj nära, så har jag levt med en känsla av ensamhet och att aldrig passa in. Att människor kollar på mig då jag ticsar, suckar då jag pratar både för mycket och för högt, skrattar när jag missförstår de sociala koderna eller tittar ner på mig för att jag har dessa diagnoser och säger att ”men det syns ju inte”, har varit extremt jobbigt och i perioder har detta isolerat mig hemma. Hemma hos oss pratar vi öppet om diagnoser, tics, tvång, utåtagerande osv och det tror jag är viktigt- att det inte är konstigare att få ett utbrott eller fastna i ett tvång än att behöva ta insulin om man har diabetes. 

Du är 17 år – vad gör du när du roar dig?

– Jag ägnar mig åt gymnastiken i föreningen, det är väl det jag gör mest. Annars om jag ska hitta på något är jag ute i naturen, går runt i affärer, eller går och fikar. 

Och så har vi hört att du tillverkar drömfångare?

– Ja, det gör jag, jag tillverkar dom hemma av metallringar, tråd, mocka, vax, fjädrar och pärlor och har sålt på norra berget. Just nu så säljer jag hemifrån och sedan så skänker jag 50 procent av vinsten jag får in och ger till antingen forskning om NPF-diagnoser, olika stiftelser och insamlingar till förmån för barn och ungdomar med liknande utmaningar som jag.

Hur kommer det sig att du engagerar du dig så mycket i detta?

– Jag tycker att det är viktigt att våga prata om diagnoser och så vill jag visa alla att det inte är fel med att ha diagnoser utan att det faktiskt kan vara väldigt bra, om man accepterar dom och lär sig använda dom på rätt sätt. Att ha en diagnos kan upplevas som negativt men jag försöker vända det till något positivt. Jag skulle nog själv ha gått in i väggen för länge sedan som jag flyger och flänger om jag inte haft så mycket energi, vilket i mitt fall hänger samman med min ADHD. Alla diagnoser har sina egna positiva egenskaper! 

Vad skulle du vilja påverka och förändra i Sundsvall?

– Jag skulle vilja att alla skulle få möjlighet att uppleva rörelseglädje! Känna gemenskap, tillhörighet och ha chans att träna utifrån sina förutsättningar! Att inte behöva välja mellan en stor grupp eller ingen alls. Precis som de nya grupperna kommer heta ”Alla kan gympa” – det vill jag att alla ska få i Sundsvall!

FOTO: KATARINA LÖVGREN

TEXT: ANDERS LÖVGREN

Under den här veckan presenterar Heja Sundsvall och Sundsvalls Tidning de sex kandidaterna som du kan rösta på som KÖNG 2019. Vinnaren ska vara snäll och cool, göra Sundsvall till en bättre plats och vara en bra ambassadör för vår stad. Vinnaren ska krönas på Stora torget den 9 juli i samband med Sundsvall Bjuder, får 10 000 kronor, en t-shirt med guldtryck och evig ära. Tidigare köngar är gymnasieläraren Anneli Näsberg (2015), konstnären Wejdan Derky (2016), judotränaren Wolfgang Biedron (2017) och Fredrik Hallstensson som driver stiftelsen GMIS (2018).

KÖNG-SPONSORER:

, Taggar: